Brudmagneter och smöjblommoj

Att ha kaninbebisar har visat sig vara värsta brudmagneten för min äldsta son på 7½ år. Aldrig förr har det ringt och hälsat på så många flickor som under de senaste 10 dagarna. Jag funderar nästan på att ta inträde.

Det är inte bara flickor från klassen som kommer på besök. Varenda unge i området vill komma och kolla på kaninerna och de små grabbarna på 5 år som ännu inte kan stava till "artig" ringer på dörren med en lång ilsken signal och säger

"Hej, är Leon och Mio här? Vi ska kolla på kaninerna! "

Vadå SKA?? Lite hyffs tack! tänker jag och säger

"Nej, och kaninerna sover. Hejdå!" och stänger dörren.

Tacka vet jag mina egna väluppfostrade söner! De vet hur man uppför sig i alla lägen. Tysta, lugna och talar med vårdat språk. Meddelar alltid vart de går och frågar såklart om lov när det behövs. Oroar aldrig sin mamma. Ständigt rena och luktar hallon. Även när de fiser. Det är mina barn det.

SöteMio fick syn på en äng med gula blommor igår när vi cyklade hem från dagis.

"Titta mamma vad många fina blommoj!"

"Ja visst är de fina, det är S M Ö R B L O M M O R."

"Undja va de komme fjån kan man undja sej!"

Rart eller hur?! Det har han efter mamman sin.